Måndag igen

Och en ny vecka - en mils promenad med barnvagn är avklarad, ikväll blir det intervallträning. Det ser jag fram emot. 

Det har inte blivit mycket bloggande den här veckan men det är inte för att jag inte tränat eller ätit bra utan helt enkelt för att det varit fullt upp med annat mellan passen. Solen har strålat och vi har spenderat den mesta tiden ute där vi fixar och grejat i trädgården. 

Sen har jag haft en liten depp absolut där jag undrat varför och vad jag gör men jösses, jag vet det ju egentligen! Jag gör det för min skull, för min hälsas skull och för att jag mår bra av det! 

När dessa depp svackor kommer är det skönt med vänner. Igår fick jag ett mess av finaste Katrin. Hon hade hittat en bild på mig i sin telefon tagen i November - hon hade lagt ihop den med en bild på mig från i lördags å jösses Amalia vilken skillnad! Och ändå ser jag det inte alltid, crazy! 

Efter den egoboosten är jag mer motiverad än någonsin igen, lovely så nu kööööööör vi eller hur!? 

Må så gott och ta hand om er! 

//Cecilia

Skit vägdag!

Idag visade vågen +400g - skit våg! Men, men jag vet ju att det kan gå upp ibland och än har jag bara haft tre vägningar med plus, den här och två på vardera 100 gram så inga stora skillnader egentligen men nog så irriterande! 

Ja, ja, jag kör på som vanligt, äta, sova och träna om och om igen så har nog vågen kommit på bättre tankar till nästa vecka...;)

Jag går ofta ner ganska mycket varannan vecka och bara lite varannan - det ska tydligen vara vanligt och inget att deppa över och ett eller annat bakslag får man kanske räkna med. Det kan ju även vara så att mensen är på G, har läst mig till att man under den veckan kan gå upp till två kilo bara för att liksom. Och varför inte - vi fick ju äran att kunna bli gravida och lägga på oss en himla massa kilon på en väldigt kort tid egentligen och sen har vi mens skiten så lika bra att ge oss kvinnor lite svårare att gå ner i vikt (i alla fall under den veckan) också, jag bitter? Absolut inte jag bara önskar att jag hade en förbränning som vissa andra *harkel* i min familj har men, men det som inte dödar härdar å fasen va härdad jag kommer bli..;)

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Vägdag!

Det är vad det är imorgon! Numera ser jag fram emot tisdagar och att ställa mig på vågen, så har det sannerligen inte alltid varit...:)

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Bara lite svammel.

I morse tog jag min PW i ottan, underbart. Att gå en mil i soluppgången med Winnerbäck i öronen ackompanjerad av fåglarnas sång i skogen är ren och skär balsam för själen.

Idag var den extra viktig, en helg med lugn, vila och lyx väntar och många tankar som behövde skingras. Jag skrev ett långt inlägg i mitt huvud om personer som lyfter och stärker mig medan jag gick som jag tänkte sätta svart på vitt men det får komma ikväll eller imorgon, eller en annan dag för jag måste nog finslipa det lite. 

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Jag behöver...

...definitivt förnya min garderob! 

Idag var det äntligen så varmt och skönt ute att shortsen åkte på. Det var bara ett litet problem och det var den lilla detaljen att shortsen växt i min garderob under vintern...

...eller att jag krympt! 

Dessa shorts kunde jag inte knäppa förra sommaren - nu åker de av utan att jag knäpper upp dem.

Ett angenämt problem egentligen men dyrt sådant så det får snällt vänta lite - jag har ju fler kilon som ska bort innan jag är "klar"

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Egoboost

Att ta en bild av sig själv när peppen är som bortblåst är just nu värsta egoboosten! 

Fan vad jag är grym! 

Jag har fan gått från storlek 50 till 40-42 på 4,5 månader! 

Jag har ta mig tusan gått ner över 20 kilo på 4,5 månader eller nästan 30 på 5,5 månader! 

Jag har gjort detta utan att operera mig eller ta till dieter av olika slag - jag är ta mig tusan grym! 

Varför tvivlar jag, varför tror jag inte alltid på mig själv? Varför ser jag inte vad andra ser? 

Skärpning Cicci! 

Dags å lägga i en högre växel, träna hårdare för jag kan ju! 

Förbaskade hjärnspöken, låt mig vara å tro på mig själv! Låt mig få vara lycklig, stolt och känna mig grym - det behövs onekligen ibland! 

Å tusen tack Therése, Paulina, Katrin, Stina, Lina, Malin, Elna, Elise, Jenny, Anna-M, Evelina*2 å alla andra som peppar, stöttar och kämpar med mig - love u babes! 

Må så gott och ta hand om er! 

//Cecilia

En sån där dag..

...när allt känns jobbigt och motigt när lusten att röra sig lyser med sin frånvaro. 

Idag är det en sån dag! 

Tack och lov har jag färre av dessa opeppiga dagar än dagar där peppen, motivationen är på topp men när de kommer så är det som ett slag i magen! Jag känner bara för att lägga mig i soffan och falla tillbaka i gamla vanor - öppna ett Pringles rör och gapa stort så alla chipsen tas i en enda tugga. 

Men så var det det med att våga vilja förändra. Jag vill ju förändra, jag vågar och jag måste för att jag vill det så innerligt. Så efter ett litet pepptalk med mig själv tog jag mig i kragen och Power Walkade en dryg mil och väl hemma igen kändes allt så där lätt och bra igen! 

 

Tänk om man kunde få den där efter känslan innan så man vet hur skönt det är när det är klart, då skulle jag aldrig "glömma" känslan som är så go, den som får mig att må så bra och ens tänka tanken att hoppa över en dags träning. Då skulle det vara så lätt.

Men det är väl just det - det är inte lätt att våga vilja förändra och gå utanför sin bekvämlighets bubbla - det är skit svårt på ren svenska! Det krävs ett jävlar anamma, en vilja och en målmedvetenhet. Och för mig väger det jävlar anammat, viljan och målmedvetenheten tyngre än latmasken i min bekvämlighets bubbla. 

Det är det som gör att jag tränar även om jag inte vill eller känner för det...

Må så gott och ta hand om er!

// Cecilia

Vilken diet kör du?

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan men jag vet att lika många gånger har jag fått förklara mig för jag kör ingen diet! 

Ja, jag vet ordet diet kan tolkas fritt och i dess rätta betydelse så äter vi alla ju någon form av diet men för mig i just de Thörn sammanhanget handlar det om att äta eller inte äta vissa saker för att nå en snabbare viktnedgång. Någon sådan diet kör jag inte. Det är helt enkelt inget för mig. 

Jag säger inte att Lchf, Dukan, soppor eller Gi inte fungerar, de funkar alldeles säkerligen för vissa men inte för mig. Jag klarar inte att hålla en tillfällig diet. Jag tror heller inte att snabbt ner är bästa sättet att gå ner på då det verkar som om de flesta, även jag går upp lika fort igen. 

Nej jag tror på att hitta ett sätt att äta (och träna) på som man kan fortsätta med resten av livet, ett sätt som inte har ett bäst före datum utan håller i all evighet. Det tror jag på. Därför utesluter jag heller inget ur min kost dock har jag minskat portionerna, tar aldrig om utan äter alltid bara en portion per måltid. Jag har minskat på kolhydraterna, från 5-6 potatisar till en per portion tex. Jag har slutat små äta - allt jag äter äta i samband med någon av dygnets måltider. Jag äter för att jag behöver och behöver inte äta för att jag kan längre - sunt förnuft och en enkel ekvation där 1+1 blir 2, förbruka mer än vad jag stoppar i mig är för mig en långsam långsiktig viktminskning på ett sätt där jag varken känna skuld eller att jag offrar något. 

Att inte ha förbud har varit oerhört viktigt för mig då jag inte vill byta ett sämre ätbeteende mot ett annat lika dåligt fast på ett annat sätt - jag vill inte framkalla ångest av mat. Jag hade fått ångest över mycket om jag förbjudit mig det ena än det andra. Nu väger jag för och emot - är jag verkligen sugen på den där chokladbiten just nu? Är den värd att äta just nu eller ska jag spara den till en annan dag? Har jag tränat så pass att den faktiskt är okej att äta? Var den så god som jag trodde? 

Äter jag den efter att ha frågat mig detta och den var just så god som jag trodde så var den värd varje kalori - lägger jag bort den så saknade jag den inte - åt jag den men den inte var så god som jag tänkt mig så lärde jag mig det till nästa gång. 

Att väga för och emot, att tänka långsiktigt och skapa en hållbar förändring där bra mat och träning går hand i hand - det är var jag tror på och kör efter, rätt eller fel tror jag inte det finns något men detta passar mig absolut bäst! 

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Hur hamnade jag här?

Hur kunde jag under år gå upp i vikt, mer och mer utan att märka något? För så är det, när jag var yngre var jag aktiv, det var aerobics, spinning, hästar och ridning för hela slanten, dag in och dag ut. Men så kom den där dagen då annat var roligare - ett förhållande som så här i efterhand kanske kan ses som aningens destruktivt för oss båda men det gav oss något av det bästa vi har så jag kan inte ångra det och vill heller inte göra det ogjort men med facit i hand hade vi nog båda mått bättre av att ha brutit upp tidigare än vad vi gjorde.

 

Att ha flyttat hemifrån, blivit sambo och jobba oregelbundna tider med livet som en enda fest var inte direkt bra för mig. Det som rymdes på vårt köksbord var två pizza kartonger och alla uppmaningar från våra föräldrar att äta bra var som bortblåsta. Att dessutom ha flyttat till en ny stad utan de träningsmöjligheter jag hade innan och med större intresse för att dyka ner i chipsskålen och halvsova till en film än att söka nya träningsmarker kom kilona sakta smygandes på.

 

När graviditeten med Tova var ett faktum så började en omvälvande, psykiskt väldigt jobbig period av mitt liv där glädjen över henne var enorm men mycket annat i mitt liv sattes på sin spets. År som formade ett skal hårdare än betong runt mig, en fasad som få fick se innanför. Jag var ensamstående med henne länge och mycket utan de åren gick för mig bara ut på att leva för henne - att andas och få dagarna att gå.

 

Jag kan inte skylla på andra, jag kan inte göra saker ogjort, jag kan heller inte ångra mitt liv - det har format mig till den jag är idag och det är av motgångar vi blir starka. Däremot kan jag undra varför ingen såg, varför ingen hjälpte och varför när det var för sent så många vände mig ryggen. Nu är jag inte långsint och jag kan på många sätt och vis förstå de i min närhet som blev sårade och ledsna. Det var aldrig min mening. Det kanske är lätt att säga nu men då var det de enda val jag hade förutom att be om hjälp men att be om hjälp när andra ser en som stark är inte lätt. Det är skit svårt och fortfarande något jag jobbar med varje dag.

 

Under dessa år förföll jag ännu lite mer. Inte ett gram av det jag gått upp under graviditeten försvann utan istället levde jag på delikatobollar och cola.

 

Någon gång började jag se en ljusning, jag tror att det var när jag bestämde mig för att plugga istället för att jobba med något jag vantrivdes med. Jag bestämde mig för att få mitt liv på rätt köl igen, om inte annat så för Tovas skull. Att få mitt liv på rätt köl igen var inte att prioritera mig själv utan att prioritera andra och lösa upp knutar som slagits under år - de värsta och ensammaste åren i hela mitt liv.

 

I starten av att jag började blicka framåt mötte jag Pär. Det var nog så här i efterhand något av det bästa som kunde hända. Allt ljusnade, jag fick ork att blicka framåt, att våga hoppas, våga tro. Men det var ändå med en klump i magen som vi packade och flyttade de 30 milen, jag undrade om det verkligen var rätt, om jag verkligen gjorde rätt. Idag vet jag att det var helt rätt, det är här jag hör hemma och här blir jag kvar.

 

Så sommaren 2011 föddes Agnes. Jag hade lagt så mycket tid och kraft på andra och på att få mig själv att kunna andas obehindrat då så två barnschocken blev enorm, att Agnes var sjuk och inte gick upp i vikt som hon skulle hjälpte inte direkt till för att få in ett lunk i vardagen, täta sjukhusbesök och jobbiga undersökningar gjorde hela hösten till ett kaosartat inferno där skuldkänslorna avlöste varandra. Inte förrän Agnes var ett hade jag landat igen och kände att jag stod för en gångs skull med båda fötterna på jorden. För första gången på över 10 år kände jag att jag också har rätt att må bra, att jag också har rätt att vara nöjd med mig själv. Det var där och då det började mala. Mina tankar om mig själv - jag hatade mig själv. Jag kände mig som fångad i min egen kropp. Jag insåg där att den enda som kan befria mig ur min kropp är jag själv. Bara jag kan ändra på mig, ingen annan kan göra det åt mig det var då jag bestämde mig att jag måste för att få må bra ända in i själen igen!

 

Så det är lätt att säga att en tjock person har ett val men varje människa har ett bagage att ta med i be aktning - för en del är det bagaget tyngre än cement och för andra är det fjäderlätt - ingen annan än personen som bär på bagaget kan veta hur tungt det är och vad som krävs för att få det lättare. Ingen kan förändra utan att själv vilja och våga. Ingen kan göra tidigare val och handlingar ogjorda, ingen kan heller lägga skulden på någon annan för val man själv gjort men alla kan förändras och alla kan ändra framtiden till det bättre.  

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia

Med lätta steg

Idag när jag gick min sedvanliga morgonrunda slogs jag av hur lätt allt är - hur lätt varje steg är och hur mina tankar liksom svävade. Känslan när man orkar springa en kilometer i sträck, flera gånger om, känslan när allt lättar, när man nästan flyger fram. En underbar känsla och jag har lite svårt att minnas hur det kändes att gå för ett halvår sedan men nästan 30 kg mer vikt på min kropp. 

Jag vet att det var jobbigt, det var inte roligt men hur kändes det? Tungt, motigt och svårt tror jag men jag har inget riktigt minne av att jag någonsin tog en riktig Power Walk då, jag tror inte jag orkade samtidigt så måste jag ju ha börjat någonstans för att vara där jag är idag... 

Ett litet steg och en stor beslutsamhet var början på min resa. Varje litet steg räknas och de är de där små, små stegen som sen blir det stora. 

Befriande! Det är så det känns som en nyvunnen frihet att orka, kunna och vilja röra sig det är en frihet, en frihet så väl värd att kämpa för! 

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Ny dag, ny vecka!

Snart dags att kicka igång den här veckan med en PW på en mil, idag ska jag lämna Agnes hemma med sin pappa och gå själv, det är lyx det! 

Jag, skogen och Winnerbäck i öronen - en PW när den är som bäst. 

Vad gör du för att kicka igång den nya veckan?

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Samhällets syn

Över allt matas vi med bilder på modeller, vissa hälsosamt smala men många ohälsosamt smala. Det är den bilden vi har av hur man ska se ut för att passa in men sanningen är den att väldigt få passar in i den mallen.

Vi är av naturen olika. 

Jag vill verkligen inte föra över samhällets i många fall sjuka ideal på mina döttrar. Jag vill att de ska veta att de duger precis så som de är men att de liksom vi alla mår bättre av att äta bra och röra på sig. Jag vill att de får en normal och sund inställning till mat, att de äter för att de är hungriga och behöver energi. 

Det här är en balansgång på en tunn tunn tråd - jag har därför valt den väg jag valt - jag äter samma mat som resten av familjen, de har fått köra sig äta långsammare kolhydrater (inte fullt ut till barnen) och mer grönsaker. De behöver aldrig äta upp maten utan när de är mätta så är det bra. Jag vill inte vara den som säger "Ät nu upp allt på tallriken annars får du inte ditt eller datt" då jag tror det skapar ett konstigt förhållande till mat, för vems skull äter man då? Sen visst finns det dagar då de bara petar i maten och jag föreslår att de kan äta hälften eller liknande såklart men jag vill inte skapa tvång kring maten. 

Jag tycker det är viktigt att mina barn vet att jag rör mig och måste äta och att även jag kan äta allt men inte alltid. 

Jag hoppas att Tova förstått att jag ändrat mitt liv för min skull och inte för att passa in i bilden av något ideal. Jag tror det. 

Ordet banta och tjockisen, den feta eller vad det nu må vara har jag bannlyst här hemma. Banta är inget jag håller på med, då skulle min livsstil jag har just nu ha ett bäst före datum det har den inte - den är här för att stanna för alltid, så länge jag lever.

Speciellt ett av barnen här hemma har ibland uttryckt att den är så fet, kolla tjockisen och det får mig att bli riktigt förbannad. Alla är lika mycket värda oavsett storlek och har samma rätt till respekt och ett trevligt bemötande - jag har själv på nära håll fått erfara hur människor tilltalar en på ett annat sätt ju fler kilon som försvinner, det gör mig så ledsen för alla som inte har orken, motivationen eller viljan att kunna förändra eller för de som faktiskt trots sina kilon är nöjd. För så kan det vara och så får det vara, det har ingen annan någon rätt att döma någon för! 

Jag förklarar om och om igen när orden ploppar ur munnen att även tjocka har känslor och att de har samma värde som alla andra.

Det är så lätt att tänka "men banta då tjockis" eller säga "gör något åt det", "sluta ät så mycket då" men det är inte så lätt. Det är en process som måste mogna hos var och en som vill - för mig tog det över 6 månader att gå från tanke till handling, det är en pågående process som varje dag skakar om min värld. Allt jag trott varit bra för mig har gett mig en kropp som faktiskt riskerar att bli min död - bara jag kan återta kontrollen över mig själv men det verkligen inte så bara. 

Min uppfattning är att de som har dessa åsikter är i första hand de som aldrig varit i situationen, människor utan empati och det känns som mångas åsikter om överviktiga går hand i hand med okunskap. 

Om jag bara fick önska en sak skulle det vara att människor slutar döma andra utifrån hur de ser ut oavsett om det är för att de är tjocka, smala, mörka eller ljusa - på insidan är likheterna fler än olikheterna...

...och där har vi som föräldrar och vuxna ett ansvar, ett ansvar att lära våra barn och varandra om allas lika värde! 

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia

Vad har jag gjort?

Vad har jag egentligen gjort under året? Vad är det jag har förändrat, har jag verkligen ändrat hela mitt liv eller bara delar av det? 

Jag har rensat bort människor ur mitt liv lika mycket som jag rensat bort kalorier eller bytt ut kanske man ska säga. 

Jag har bytt bort de vänner jag haft som tagit mer energi än de gett mig, de som sugit kraften ur mig, de som snackat skit bakom ryggen på mig de har jag rensat bort som ogräs. Kvar har jag en handfull människor som jag verkligen uppskattar, som fortfarande ser mig i den här resan, som stöttar, peppar, frågar och tillåter att jag mår bra. De håller jag närmare än någonsin. 

För tyvärr börjar det där - har man inte ett crew av nära och kära som finns där, som stöttar och peppar så blir man väldigt ensam. Sen har störtningen i sig kanske inte alltid bestått i handling eller något stort utan mer små saker, en blick, några vänliga ord, en uppmuntran eller en fråga. Det lilla är det som räknas. 

Det lilla är det som värmer.

Samma sak är det med maten - varje liten bit är viktig. Man måste äta för att leva, slutar man äta dör man, svårare än så är det inte. Men man måste inte äta 4 mackor, två ägg, tre koppar kaffe och en massa pålägg till frukost, man måste heller inte äta tre, fyra portioner för att det var gott, en normal portion räcker bra. Man blir lagom mätt och kroppen får lagom med energi, energi som behövs för att man ska orka leva. 

Jag har för att ha koll så jag inte äter för lite (aldrig någonsin under 1200 kalorier) eller för mycket (runt 2000 kcal/dag när jag tränar) använt Shape up appen och en hushållsvåg.

I början vägde och förde jag in allt. För min egen skull. För att lära mig hur en normal portion ser ut, för att lära om och lära rätt. Nu vet jag, nu behöver jag inte vågen eller appen längre - jag vet hur mycket och ofta jag ska äta. 

Jag hoppar heller aldrig över en måltid nu, det gjorde jag gärna förr. Jag äter varje dag frukost, lunch, mellanmål, kvällsmat och något efter träning beroende på när jag tränat. 

Idag ser min dag ut så här: 

7:oo Frukost (1 ägg, 1 portion havregrynsgröt & 1 kopp kaffe)

8:30 en mils PW med barnvagn

11:30 Lunch (lagad mat med få eller inga kolhydrater) 

14:30 mellanmål (keso, kvarg, grönsaker, frukt, ägg, skinka eller liknande i olika kombinationer & 1 kopp kaffe)

17:30 Kvällsmat (lagad mat - med några få undantag samma som resten av familjen men i lagom mängd)

+ Ett ytterligare mellanmål efter träningen om jag inte tränat mellan lunch & mellis

Utöver detta dricker jag 3 liter vatten/dag.

Jag kan inte säga att det är så här man "ska" göra men det är så här jag gör och det som funkar för mig. 

Det jag har gjort är alltså att rensa bort energitjuvar både i form av "vänner" och mat. Jag har slutat att små äta, slutat dricka cola hela dagarna och äter inte godis, kakor & annat onyttigt mer än vid väldigt få väl valda tillfällen. 

Mitt lördagsgodis är istället för ett Pringles rör nu färska jordgubbar med kesella and I love it!

Men för att komma till sak - jag har ändrat hela mitt liv, min kostcirkel är strukturerad och planerad, organiserad och tidsbestämd för det är det jag mår bäst av. Likväl som jag mår bättre av att ha vänner jag kan lita på och som jag tycker om att umgås med som inte bara tar min energi utan även ger mig energi i min närhet. 

Må så gott och ta hand om er! 

//Cecilia

Det svåraste

Det svåraste för mig just nu är att inse hur stor jag varit. Det är skrämmande och jag ser först nu när jag jämför mina bilder att jag faktiskt varit mycket större i verkligheten än i mitt huvud.

Skrämmande! 

Jag har alltså aldrig sett mig som så stor som jag varit. Har aldrig förstått, aldrig insett. Jag tror att det är lite att vara så överviktig som att ha anorexia fast på väldigt olika sätt - man har en bild i huvudet av hur man ser ut och den överensstämmer inte med verkligheten.

Jag har svårt att ta till mig av alla positiva kommentarer jag får, svårt att förstå att andra pratar om mig till mig, svårt att ta till mig att min sambo ser på mig på ett annat sätt än innan (och för att förtydliga så har han alltid stöttat mig men inte lagt sig i eller sagt vad jag ska/borde göra utan bara varit ett bra stöd som sagt att jag duger som jag är men gör det jag mår bäst av). 

Det har också medfört att jag har väldigt svårt att se mig idag just nu, jag ser inte den förändring jag hittills gjort. Jag ser fortfarande min stora kropp med 22 kg mer fett på - jag har ju en bit kvar att gå ner, jag är fortfarande väldigt överviktig till mina 165 cm över havet men jag är på god väg och känner att jag tror att jag inte kommer bli riktigt nöjd förrän jag nått en normal vikt och landat i den. Fått huvudet på samma plats som där kroppen är. 

För att försäkra mig om att inte få någon ätstörning åt andra hållet så har jag satt en minimum vikt - jag ska aldrig väga under 63 kg, när jag är där är mitt mål att gå ner i vikt helt slut. Då är mitt mål att stå still på den vikten och forma om kroppen så att den blir fastare och mer fit - det är ett mål jag satt för 2014. Nu är mitt primära mål att gå ner i vikt även om jag tränar för att bibehålla den muskelmassa jag har och även få en något större även om det kräver mer så är det en bra grund inför 2014. 

Hur som helst är detta en resa lika mycket för mitt psyke som min kropp och just nu ligger det inte i fas med min kropp. 

Må så gott och ta hand om er! 

//Cecilia

Mitt ventileringshål

Det här kommer bli mitt ventileringshål - mitt sätt att få ut allt jag har i huvudet - allt som kommit och gått i mitt huvud sedan 2 Januari 2013 eller egentligen 8 December 2012 då jag började min resa - min resa mot ett nytt liv, ett hälsosammare och mer aktivt liv.

 

Ett val som växt fram under en längre tid, ett val som fått större konsekvenser för mitt liv än jag någonsin trott och hoppats på.

 

Ett val som ställt allt på sin spets, ett val som fått mig att ifrågasätta och tänka om i många frågor, både små och stora, viktiga och oväsentliga.

 

Jag har de senaste 12-13 åren varit överviktig, inte bara överviktig utan lidit av fetma. Jag har under dessa år fått två underbara döttrar, Tova nu 9 år och Agnes snart 2 år - de är mitt allt tillsammans med resten av min familj, mina bonussöner och min sambo. Jag älskar er till månen och tillbaka, mer än en miljon gånger om och om igen och är så glad över att jag har just er i mitt liv.

 

Under sensommaren 2012 började jag fundera, jag började ifrågasätta val jag själv gjorde. Vart var all min ork, all min kraft? Varför var mitt humör så dåligt och irritationen så enorm över allt och inget? Varför åt jag så mycket, varför var jag så fet, varför, varför?

 

Ställde mig på vågen och den visade 107,8 kg - det var DÅ jag bestämde mig - leva eller dö?

 

Jag måste poängtera en sak innan jag fortsätter och det är att jag anser att ingen ska göra något åt sin vikt utan att själv vilja - mitt mål har heller aldrig eller är inte att bli ohälsosamt smal utan mitt mål är och var att bli av med min ohälsosamma övervikt. Något annat varken kan eller vill jag stå för.

 

Jag anser också att alla människor har samma värde - oavsett storlek - jag vill dock inte slira in på detta ämne just nu då jag har en fundering utifrån egna upplevelser jag vill skriva om senare men jag vill ändå nämna att alla är vackra på sitt sätt och det är inte vikten på vågen som avgör om en person är vacker eller inte.

 

I alla fall där, den hösten så malde det i mitt huvud dag in och dag ut - vad ska jag göra, hur ska jag göra, ska jag se till att få en operation? Är det verkligen rätt sätt för mig? Jag var då i ett stadie där jag avskydde min kropp så till den grad att jag inte ens ville visa den för en läkare och få en bedömning så då kändes det valet helt uteslutet.

 

I November hade min motivation vuxit sig enorm och jag började läsa på - läsa om mat och träning - för mig själv, helt på egen hand.

 

Ganska snart och med lite bollande med en av mina bästa vänner som tillråga på allt är läkare - även om det är oväsentligt för vår relation så har det varit skönt att kunna bolla med någon som är insatt på ett annat plan än vad jag själv är och någonsin varit eller kommer vara så insåg jag att kortsiktiga dieter inte kommer att vara hållbart för mig. Det krävdes helt enkelt mer än så. En förändring av hela mitt liv skulle komma att behövas - en förändring av både kost och träning - en hållbar förändring för resten av mitt liv.

 

Jag började lägga upp en plan i mitt huvud - jag tog Mammas Crosstrainer som de senaste tre åren bara använts som tvätt ställning hemma hos henne. Det var den 8 December 2012. Det var då jag utan egentligen större förhoppningar började tänka på maten - mitt första steg var att sluta små äta - inget i munnen om det inte var dags att äta en måltid. Mitt andra steg var en portion oavsett vad jag åt - aldrig mer än en portion. Det tredje steget var att minska, märk väl nu att jag inte utesluter utan enbart minskade kolhydraterna.

 

Under December gick jag ner 6,3 kg enbart genom att ändra på kosten.

 

 

 

Efter att ha blivit än mer motiverad av Therese som driver The Buppa Brand att göra något för andra så kan jag inte beskriva vart min motivation var där den 2 Januari 2013 - den låg högt upp och jag insåg att för att kunna springa blodomloppet måste jag gå ner i vikt, det fanns ingen återvändo längre . Jag var redo, målet var satt -30 kilo under 2013, jag började dagen med 40 minuter på crosstrainern som sakta men säkert utökades till mer tid och så småningom även styrketräning med hjälp av vikter samt löpband och övningar med kroppen som redskap.

 

Plankan blev min nya bästa vän och det kan jag tacka Mamma Fitness för som jag lusläste, både på Facebook och i hennes blogg - en sån inspiratör som bara fick mig att tänka "För vems jävla skull gör jag detta?" varje gång det var motigt att lämna tv soffan svaret blev ständigt en påminnelse om vem jag varit "För mig själv!"

 

Jag satte upp delmål i mitt huvud - 15 kg till 3 Juni då jag skulle ta mig runt Blodomloppet i Göteborg, Gymkort vid -10 kg, nya träningskläder vid -15 kg - ny garderob vid -20 kg - jag var taggad till tusen, jag ÄR taggad till tusen men jag hade inte räknat med den respons jag fått, att det skulle gå så "fort" eller att jag skulle ha så svårt att hänga med i huvudet - det här är en resa som förändrar inte bara min kropp utan även mitt inre, den ger mig på många sätt en större ork, glädje och tillfredsställelse men den har också get mig en syn på mig själv som jag har svårt att ta till mig - är det jag i spegeln? Varför lät jag det gå så långt? Varför har jag inte tagit tag i detta tidigare?

 

Varför, varför, varför?

 

Jag tror innerst inne att man måste vara redo att förändra för att klara det - det är ingen lätt match, det är en match mot allt man trott på - allt man varit och allt man inte längre vill vara samtidigt som det är en kamp mot klockan. En kamp mot klockan på så vis att vi ju faktiskt vet att man som överviktig löper större risk att få sjukdomar som faktiskt kan leda till en för tidig död.

 

Jag vill inte vara en i den statistiken!

 

Jag vill leva länge! Jag vill se mina barn växa upp - jag vill se dem gifta sig, skaffa barn och vara där för dem med ork och energi så länge jag bara kan, livet är för dyrbart att gambla om och även om den här bloggen i mångt och mycket kommer handla om min resa, mina tankar och funderingar i och med den så är jag så är det även ett bevis på att man kan förändra, det är aldrig försent att förändra sitt liv till det bättre.

 

Jag är på väg, den 2 Januari 2013 vägde jag 101,5 kg - idag 11 Maj 2013 väger jag 79,8 kg.

 

 

 

Jag har nu både gymkort och nya träningskläder, ny garderob ska inhandlas inom kort då jag väntat in sommar kläderna. Jag kan idag springa 5 km i sträck utan att ramla ihop och ser inte blodomloppet som oövervinnerligt längre utan som ett enkelt träningspass.

 

Jag har enbart ändrat mitt liv till det bättre - jag går en PW på en mil varje dag, jag tränar styrka 4-6 dagar/vecka 1-2 timmar/gång och jag äter bra, nyttig mat i lagom mängd men unnar mig även det goda vid väl valda tillfällen, livet går inte i repris så man kan inte sluta leva men man kan sluta leva för mat och låta den vara en hälsosamdel av en aktiv vardag.

 

Jag har väldigt mycket mer tankar som jag inom kort kommer sätta på pränt men ville ge er en liten snabb överblick över min resa so far innan jag öser på med allt som rör sig i mitt huvud.

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia