Igår - 23 Juni 2013

Igår den 23 Juni 2013 nådde jag en milstolpe i min kamp mot övervikten. Eller milstolpe och milstolpe - jag nådde mitt uppsatta mål för det här året kan man väl säga i alla fall på så när som 400 gram.

 

Jag har nu sedan 2 Januari 2013 gått ner 29,6 kg.

 

29,6 kg - det är helt galet! Trodde inte att jag skulle vara i "mål" nu, till midsommar utan kanske till nyår med lite tur. Men min vilja, min kamp, allt mitt slit och min envishet har tagit mig hit på halva tiden.

 

Jag är stolt!

 

Och lycklig!

 

Räknar jag ut mitt BMI nu så ligger det på 26,4 - gränsen för överviktig går vid 25 för min ålder, längd och vikt. Det är stort för mig. Inte för att jag bryr mig speciellt om BMI men det är ett mått som är lätt att jämföra - enbart med mig själv, jag jämför aldrig mig med andra eller andra med mig - alla har olika förutsättningar, mål och möjligheter. Men för att göra en jämförelse så har jag gått från ett BMI på 39,5 (8 December 2012) eller 37,3 (2 Januari 2013) som båda ligger på fetma till ett som snudd på inte ens är överviktigt på drygt 6 månader.

 

Det känns bra.

 

Jävligt bra!

 

 

 

Jag har gått från en vikt på 107,5 kg (8 December 2012) eller 101,5 kg (2 Januari 2013) till en vikt på 71,9 kg genom att äta rätt och bra (inte lite och sällan) samt träna, gå och träna och träna lite mer. Jag har inte tagit till några drastiska åtgärder, opererat mig eller kört någon kortsiktig, tillfällig diet med ett bäst före datum. Jag har ändrat hela mitt liv.

 

Till det bättre!

 

Det finns de som tror att jag svälter mig - för att klargöra att jag absolut inte gör det så kommer jag nu lägga upp ett exempel på hur jag äter - vissa mål är lika varje dag, så som frukost och mellanmål (med några små variationer) men annars är den största förändringen regelbundenheten och mängden - allt noga uppvägt och uträknat och aldrig, aldrig mer än en portion/måltid.

 

7.oo - Frukost - 1 kokt ägg, 1 portion havregrynsgröt gjord på 1 dl Fiber havregryn & vatten med 50g frukt eller bär på samt 2 dl kaffe med mjölk (lätt)

 

9:30 - Mellis - 1 frukt om det är innan träning, om jag tränat på förmiddagen så äter jag istället 100g kesella (1%), keso (mini) & bär eller ägg

 

12:oo - Lunch - 150g kyckling, 100g broccoli, 50g kesella (1%) samt 75g potatis

 

14:30 - Mellis - knäckebröd med kokt ägg på & 2 dl kaffe med mjölk (lätt)

 

17:oo - Kvällsmat - Samma som resten av familjen what so ever - dock väljer jag mindre kolhydrater och väljer bort feta såser och dressing samt tar extra grönsaker, annars ungefär samma mängd som lunchen.

 

Jag brukar landa på runt 1200-1700 kcal efter träning.

 

Jag kan inte säga att detta är rätt eller funkar för alla men det är rätt för mig och funkar för mig och det är jag sjukt glad över för det här är den största och bästa förändringen jag gjort i hela mitt liv - jag har inga planer på att göra om den.

 

Aldrig någonsin!

 

Att gå ner i vikt är en sak men att förändra sitt liv helt är en helt annan sak så nya mål är satta - jag ska ner ytterligare drygt 10 kg (till 63 kg) - kroppen ska tightas till och muskler ska byggas, en ny fas av projekt ta hand om mig och min kropp påbörjas inom kort - en där kosten kommer läggas om lite (med hjälp av proffs) för att jag ska få de resultat jag vill - träningen kommer stramas upp bli tyngre och mer intensiv (vilket jag längtar galet mycket efter just nu) - jag har fortfarande målet inställt på Beach 2014 - det kommer bli min sommar det - även om den här är det också på sätt och vis...:)

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/7576069/?claim=my22w3qeqxz">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Hur hamnade jag här?

Hur kunde jag under år gå upp i vikt, mer och mer utan att märka något? För så är det, när jag var yngre var jag aktiv, det var aerobics, spinning, hästar och ridning för hela slanten, dag in och dag ut. Men så kom den där dagen då annat var roligare - ett förhållande som så här i efterhand kanske kan ses som aningens destruktivt för oss båda men det gav oss något av det bästa vi har så jag kan inte ångra det och vill heller inte göra det ogjort men med facit i hand hade vi nog båda mått bättre av att ha brutit upp tidigare än vad vi gjorde.

 

Att ha flyttat hemifrån, blivit sambo och jobba oregelbundna tider med livet som en enda fest var inte direkt bra för mig. Det som rymdes på vårt köksbord var två pizza kartonger och alla uppmaningar från våra föräldrar att äta bra var som bortblåsta. Att dessutom ha flyttat till en ny stad utan de träningsmöjligheter jag hade innan och med större intresse för att dyka ner i chipsskålen och halvsova till en film än att söka nya träningsmarker kom kilona sakta smygandes på.

 

När graviditeten med Tova var ett faktum så började en omvälvande, psykiskt väldigt jobbig period av mitt liv där glädjen över henne var enorm men mycket annat i mitt liv sattes på sin spets. År som formade ett skal hårdare än betong runt mig, en fasad som få fick se innanför. Jag var ensamstående med henne länge och mycket utan de åren gick för mig bara ut på att leva för henne - att andas och få dagarna att gå.

 

Jag kan inte skylla på andra, jag kan inte göra saker ogjort, jag kan heller inte ångra mitt liv - det har format mig till den jag är idag och det är av motgångar vi blir starka. Däremot kan jag undra varför ingen såg, varför ingen hjälpte och varför när det var för sent så många vände mig ryggen. Nu är jag inte långsint och jag kan på många sätt och vis förstå de i min närhet som blev sårade och ledsna. Det var aldrig min mening. Det kanske är lätt att säga nu men då var det de enda val jag hade förutom att be om hjälp men att be om hjälp när andra ser en som stark är inte lätt. Det är skit svårt och fortfarande något jag jobbar med varje dag.

 

Under dessa år förföll jag ännu lite mer. Inte ett gram av det jag gått upp under graviditeten försvann utan istället levde jag på delikatobollar och cola.

 

Någon gång började jag se en ljusning, jag tror att det var när jag bestämde mig för att plugga istället för att jobba med något jag vantrivdes med. Jag bestämde mig för att få mitt liv på rätt köl igen, om inte annat så för Tovas skull. Att få mitt liv på rätt köl igen var inte att prioritera mig själv utan att prioritera andra och lösa upp knutar som slagits under år - de värsta och ensammaste åren i hela mitt liv.

 

I starten av att jag började blicka framåt mötte jag Pär. Det var nog så här i efterhand något av det bästa som kunde hända. Allt ljusnade, jag fick ork att blicka framåt, att våga hoppas, våga tro. Men det var ändå med en klump i magen som vi packade och flyttade de 30 milen, jag undrade om det verkligen var rätt, om jag verkligen gjorde rätt. Idag vet jag att det var helt rätt, det är här jag hör hemma och här blir jag kvar.

 

Så sommaren 2011 föddes Agnes. Jag hade lagt så mycket tid och kraft på andra och på att få mig själv att kunna andas obehindrat då så två barnschocken blev enorm, att Agnes var sjuk och inte gick upp i vikt som hon skulle hjälpte inte direkt till för att få in ett lunk i vardagen, täta sjukhusbesök och jobbiga undersökningar gjorde hela hösten till ett kaosartat inferno där skuldkänslorna avlöste varandra. Inte förrän Agnes var ett hade jag landat igen och kände att jag stod för en gångs skull med båda fötterna på jorden. För första gången på över 10 år kände jag att jag också har rätt att må bra, att jag också har rätt att vara nöjd med mig själv. Det var där och då det började mala. Mina tankar om mig själv - jag hatade mig själv. Jag kände mig som fångad i min egen kropp. Jag insåg där att den enda som kan befria mig ur min kropp är jag själv. Bara jag kan ändra på mig, ingen annan kan göra det åt mig det var då jag bestämde mig att jag måste för att få må bra ända in i själen igen!

 

Så det är lätt att säga att en tjock person har ett val men varje människa har ett bagage att ta med i be aktning - för en del är det bagaget tyngre än cement och för andra är det fjäderlätt - ingen annan än personen som bär på bagaget kan veta hur tungt det är och vad som krävs för att få det lättare. Ingen kan förändra utan att själv vilja och våga. Ingen kan göra tidigare val och handlingar ogjorda, ingen kan heller lägga skulden på någon annan för val man själv gjort men alla kan förändras och alla kan ändra framtiden till det bättre.  

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia

Det svåraste

Det svåraste för mig just nu är att inse hur stor jag varit. Det är skrämmande och jag ser först nu när jag jämför mina bilder att jag faktiskt varit mycket större i verkligheten än i mitt huvud.

Skrämmande! 

Jag har alltså aldrig sett mig som så stor som jag varit. Har aldrig förstått, aldrig insett. Jag tror att det är lite att vara så överviktig som att ha anorexia fast på väldigt olika sätt - man har en bild i huvudet av hur man ser ut och den överensstämmer inte med verkligheten.

Jag har svårt att ta till mig av alla positiva kommentarer jag får, svårt att förstå att andra pratar om mig till mig, svårt att ta till mig att min sambo ser på mig på ett annat sätt än innan (och för att förtydliga så har han alltid stöttat mig men inte lagt sig i eller sagt vad jag ska/borde göra utan bara varit ett bra stöd som sagt att jag duger som jag är men gör det jag mår bäst av). 

Det har också medfört att jag har väldigt svårt att se mig idag just nu, jag ser inte den förändring jag hittills gjort. Jag ser fortfarande min stora kropp med 22 kg mer fett på - jag har ju en bit kvar att gå ner, jag är fortfarande väldigt överviktig till mina 165 cm över havet men jag är på god väg och känner att jag tror att jag inte kommer bli riktigt nöjd förrän jag nått en normal vikt och landat i den. Fått huvudet på samma plats som där kroppen är. 

För att försäkra mig om att inte få någon ätstörning åt andra hållet så har jag satt en minimum vikt - jag ska aldrig väga under 63 kg, när jag är där är mitt mål att gå ner i vikt helt slut. Då är mitt mål att stå still på den vikten och forma om kroppen så att den blir fastare och mer fit - det är ett mål jag satt för 2014. Nu är mitt primära mål att gå ner i vikt även om jag tränar för att bibehålla den muskelmassa jag har och även få en något större även om det kräver mer så är det en bra grund inför 2014. 

Hur som helst är detta en resa lika mycket för mitt psyke som min kropp och just nu ligger det inte i fas med min kropp. 

Må så gott och ta hand om er! 

//Cecilia