Tips och råd

Många, både de jag känner och de jag inte känner frågar mig om tips och råd, hur jag gjort och vad de ska eller kan göra, vad är bäst. Jag har funderat lite på det här - jag vill inte ge tips eller råd direkt till någon - jag är inte utbildad för det.

 

Jag kan utgå från mig själv och säga vad jag har gjort och gör samt vad som fungerar bäst för mig - men jag kan inte säga att det funkar för någon annan även om ekvationen ju egentligen är ganska enkel - se till att förbränn mer än du stoppar i dig.

 

Jag tänker i alla fall att utifrån mig själv och de förändringar jag gjort ge de tips och råd som fungerat och fungerar för mig och vad jag anser är big no-no's.

 

För det första måste man hitta ett sätt som fungerar för en själv - ett sätt man kan leva på resten av sitt liv för det är det det handlar om - att ändra hela sin livsstil inte bara "banta". Man måste våga vilja förändras och man måste ha en plan. En plan där man utgår från sig själv.

 

För mig har alla former av tillfälliga dieter gått bort. Det är inget för mig - jag har testat både pulver, soppor och annat men det lilla jag gått ner har jag alltid gått upp igen och lite till.

 

Andra former av dieter så som LcHf och Dukan är heller inget för mig - jag varken vill eller klarar att utesluta än det ena än det andra i min kost - jag vill kunna äta allt men såklart med måtta och inte alltid.

 

Så för mig har enda lösningen varit att räkna kalorier i en varierad hälsosamkost och träna.

 

Svårare än så är det inte och har det inte varit för mig, det går av bara farten nu och jag vet hur stor en normal portion är samt vad den innehåller både näringsmässigt men även kalorimässigt om inte exakt så näst intill.

 

För att göra det enklare för mig själv väljer jag att utesluta halvfabrikat och äter renare produkter så som färsk broccoli, kyckligfile och råris istället för falukorv, snabbmakaroner och bostongurka - jag får dels i mig färre kalorier på en normalstor portion men även bättre näring och en mättnadskänsla som håller längre vilket gör att sötsuget håller sig borta och småätandet uteblir.

 

Jag äter regelbundet, hoppar aldrig över en måltid utan frukost, lunch, kvällsmat och två mellanmål varje dag.

 

Det är enklare att äta nyttigt än vad man tror och nyttigmat är absolut varken tråkig, smaklös eller samma sak dag efter dag - snarare tvärtom det är en enkel utmaning att göra nyttigmat till hela familjen, just try it...;)

 

Jag äter långsamt och aldrig mer än en portion - då hinner magen känna att den är mätt och jag överäter inte vilket varit ett av mina största problem innan och förmodligen den största faktorn till min övervikt.

 

Jag kommer med fler inlägg om hur jag gör och varför inom kort - skulle jag skriva allt här och nu skulle ingen orka läsa då det skulle resultera i en mindre novell.

 

Må så gott så länge och ta hand om er!

 

//Cecilia

Hur hamnade jag här?

Hur kunde jag under år gå upp i vikt, mer och mer utan att märka något? För så är det, när jag var yngre var jag aktiv, det var aerobics, spinning, hästar och ridning för hela slanten, dag in och dag ut. Men så kom den där dagen då annat var roligare - ett förhållande som så här i efterhand kanske kan ses som aningens destruktivt för oss båda men det gav oss något av det bästa vi har så jag kan inte ångra det och vill heller inte göra det ogjort men med facit i hand hade vi nog båda mått bättre av att ha brutit upp tidigare än vad vi gjorde.

 

Att ha flyttat hemifrån, blivit sambo och jobba oregelbundna tider med livet som en enda fest var inte direkt bra för mig. Det som rymdes på vårt köksbord var två pizza kartonger och alla uppmaningar från våra föräldrar att äta bra var som bortblåsta. Att dessutom ha flyttat till en ny stad utan de träningsmöjligheter jag hade innan och med större intresse för att dyka ner i chipsskålen och halvsova till en film än att söka nya träningsmarker kom kilona sakta smygandes på.

 

När graviditeten med Tova var ett faktum så började en omvälvande, psykiskt väldigt jobbig period av mitt liv där glädjen över henne var enorm men mycket annat i mitt liv sattes på sin spets. År som formade ett skal hårdare än betong runt mig, en fasad som få fick se innanför. Jag var ensamstående med henne länge och mycket utan de åren gick för mig bara ut på att leva för henne - att andas och få dagarna att gå.

 

Jag kan inte skylla på andra, jag kan inte göra saker ogjort, jag kan heller inte ångra mitt liv - det har format mig till den jag är idag och det är av motgångar vi blir starka. Däremot kan jag undra varför ingen såg, varför ingen hjälpte och varför när det var för sent så många vände mig ryggen. Nu är jag inte långsint och jag kan på många sätt och vis förstå de i min närhet som blev sårade och ledsna. Det var aldrig min mening. Det kanske är lätt att säga nu men då var det de enda val jag hade förutom att be om hjälp men att be om hjälp när andra ser en som stark är inte lätt. Det är skit svårt och fortfarande något jag jobbar med varje dag.

 

Under dessa år förföll jag ännu lite mer. Inte ett gram av det jag gått upp under graviditeten försvann utan istället levde jag på delikatobollar och cola.

 

Någon gång började jag se en ljusning, jag tror att det var när jag bestämde mig för att plugga istället för att jobba med något jag vantrivdes med. Jag bestämde mig för att få mitt liv på rätt köl igen, om inte annat så för Tovas skull. Att få mitt liv på rätt köl igen var inte att prioritera mig själv utan att prioritera andra och lösa upp knutar som slagits under år - de värsta och ensammaste åren i hela mitt liv.

 

I starten av att jag började blicka framåt mötte jag Pär. Det var nog så här i efterhand något av det bästa som kunde hända. Allt ljusnade, jag fick ork att blicka framåt, att våga hoppas, våga tro. Men det var ändå med en klump i magen som vi packade och flyttade de 30 milen, jag undrade om det verkligen var rätt, om jag verkligen gjorde rätt. Idag vet jag att det var helt rätt, det är här jag hör hemma och här blir jag kvar.

 

Så sommaren 2011 föddes Agnes. Jag hade lagt så mycket tid och kraft på andra och på att få mig själv att kunna andas obehindrat då så två barnschocken blev enorm, att Agnes var sjuk och inte gick upp i vikt som hon skulle hjälpte inte direkt till för att få in ett lunk i vardagen, täta sjukhusbesök och jobbiga undersökningar gjorde hela hösten till ett kaosartat inferno där skuldkänslorna avlöste varandra. Inte förrän Agnes var ett hade jag landat igen och kände att jag stod för en gångs skull med båda fötterna på jorden. För första gången på över 10 år kände jag att jag också har rätt att må bra, att jag också har rätt att vara nöjd med mig själv. Det var där och då det började mala. Mina tankar om mig själv - jag hatade mig själv. Jag kände mig som fångad i min egen kropp. Jag insåg där att den enda som kan befria mig ur min kropp är jag själv. Bara jag kan ändra på mig, ingen annan kan göra det åt mig det var då jag bestämde mig att jag måste för att få må bra ända in i själen igen!

 

Så det är lätt att säga att en tjock person har ett val men varje människa har ett bagage att ta med i be aktning - för en del är det bagaget tyngre än cement och för andra är det fjäderlätt - ingen annan än personen som bär på bagaget kan veta hur tungt det är och vad som krävs för att få det lättare. Ingen kan förändra utan att själv vilja och våga. Ingen kan göra tidigare val och handlingar ogjorda, ingen kan heller lägga skulden på någon annan för val man själv gjort men alla kan förändras och alla kan ändra framtiden till det bättre.  

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia

Med lätta steg

Idag när jag gick min sedvanliga morgonrunda slogs jag av hur lätt allt är - hur lätt varje steg är och hur mina tankar liksom svävade. Känslan när man orkar springa en kilometer i sträck, flera gånger om, känslan när allt lättar, när man nästan flyger fram. En underbar känsla och jag har lite svårt att minnas hur det kändes att gå för ett halvår sedan men nästan 30 kg mer vikt på min kropp. 

Jag vet att det var jobbigt, det var inte roligt men hur kändes det? Tungt, motigt och svårt tror jag men jag har inget riktigt minne av att jag någonsin tog en riktig Power Walk då, jag tror inte jag orkade samtidigt så måste jag ju ha börjat någonstans för att vara där jag är idag... 

Ett litet steg och en stor beslutsamhet var början på min resa. Varje litet steg räknas och de är de där små, små stegen som sen blir det stora. 

Befriande! Det är så det känns som en nyvunnen frihet att orka, kunna och vilja röra sig det är en frihet, en frihet så väl värd att kämpa för! 

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia