Tips och råd

Många, både de jag känner och de jag inte känner frågar mig om tips och råd, hur jag gjort och vad de ska eller kan göra, vad är bäst. Jag har funderat lite på det här - jag vill inte ge tips eller råd direkt till någon - jag är inte utbildad för det.

 

Jag kan utgå från mig själv och säga vad jag har gjort och gör samt vad som fungerar bäst för mig - men jag kan inte säga att det funkar för någon annan även om ekvationen ju egentligen är ganska enkel - se till att förbränn mer än du stoppar i dig.

 

Jag tänker i alla fall att utifrån mig själv och de förändringar jag gjort ge de tips och råd som fungerat och fungerar för mig och vad jag anser är big no-no's.

 

För det första måste man hitta ett sätt som fungerar för en själv - ett sätt man kan leva på resten av sitt liv för det är det det handlar om - att ändra hela sin livsstil inte bara "banta". Man måste våga vilja förändras och man måste ha en plan. En plan där man utgår från sig själv.

 

För mig har alla former av tillfälliga dieter gått bort. Det är inget för mig - jag har testat både pulver, soppor och annat men det lilla jag gått ner har jag alltid gått upp igen och lite till.

 

Andra former av dieter så som LcHf och Dukan är heller inget för mig - jag varken vill eller klarar att utesluta än det ena än det andra i min kost - jag vill kunna äta allt men såklart med måtta och inte alltid.

 

Så för mig har enda lösningen varit att räkna kalorier i en varierad hälsosamkost och träna.

 

Svårare än så är det inte och har det inte varit för mig, det går av bara farten nu och jag vet hur stor en normal portion är samt vad den innehåller både näringsmässigt men även kalorimässigt om inte exakt så näst intill.

 

För att göra det enklare för mig själv väljer jag att utesluta halvfabrikat och äter renare produkter så som färsk broccoli, kyckligfile och råris istället för falukorv, snabbmakaroner och bostongurka - jag får dels i mig färre kalorier på en normalstor portion men även bättre näring och en mättnadskänsla som håller längre vilket gör att sötsuget håller sig borta och småätandet uteblir.

 

Jag äter regelbundet, hoppar aldrig över en måltid utan frukost, lunch, kvällsmat och två mellanmål varje dag.

 

Det är enklare att äta nyttigt än vad man tror och nyttigmat är absolut varken tråkig, smaklös eller samma sak dag efter dag - snarare tvärtom det är en enkel utmaning att göra nyttigmat till hela familjen, just try it...;)

 

Jag äter långsamt och aldrig mer än en portion - då hinner magen känna att den är mätt och jag överäter inte vilket varit ett av mina största problem innan och förmodligen den största faktorn till min övervikt.

 

Jag kommer med fler inlägg om hur jag gör och varför inom kort - skulle jag skriva allt här och nu skulle ingen orka läsa då det skulle resultera i en mindre novell.

 

Må så gott så länge och ta hand om er!

 

//Cecilia

Igår - 23 Juni 2013

Igår den 23 Juni 2013 nådde jag en milstolpe i min kamp mot övervikten. Eller milstolpe och milstolpe - jag nådde mitt uppsatta mål för det här året kan man väl säga i alla fall på så när som 400 gram.

 

Jag har nu sedan 2 Januari 2013 gått ner 29,6 kg.

 

29,6 kg - det är helt galet! Trodde inte att jag skulle vara i "mål" nu, till midsommar utan kanske till nyår med lite tur. Men min vilja, min kamp, allt mitt slit och min envishet har tagit mig hit på halva tiden.

 

Jag är stolt!

 

Och lycklig!

 

Räknar jag ut mitt BMI nu så ligger det på 26,4 - gränsen för överviktig går vid 25 för min ålder, längd och vikt. Det är stort för mig. Inte för att jag bryr mig speciellt om BMI men det är ett mått som är lätt att jämföra - enbart med mig själv, jag jämför aldrig mig med andra eller andra med mig - alla har olika förutsättningar, mål och möjligheter. Men för att göra en jämförelse så har jag gått från ett BMI på 39,5 (8 December 2012) eller 37,3 (2 Januari 2013) som båda ligger på fetma till ett som snudd på inte ens är överviktigt på drygt 6 månader.

 

Det känns bra.

 

Jävligt bra!

 

 

 

Jag har gått från en vikt på 107,5 kg (8 December 2012) eller 101,5 kg (2 Januari 2013) till en vikt på 71,9 kg genom att äta rätt och bra (inte lite och sällan) samt träna, gå och träna och träna lite mer. Jag har inte tagit till några drastiska åtgärder, opererat mig eller kört någon kortsiktig, tillfällig diet med ett bäst före datum. Jag har ändrat hela mitt liv.

 

Till det bättre!

 

Det finns de som tror att jag svälter mig - för att klargöra att jag absolut inte gör det så kommer jag nu lägga upp ett exempel på hur jag äter - vissa mål är lika varje dag, så som frukost och mellanmål (med några små variationer) men annars är den största förändringen regelbundenheten och mängden - allt noga uppvägt och uträknat och aldrig, aldrig mer än en portion/måltid.

 

7.oo - Frukost - 1 kokt ägg, 1 portion havregrynsgröt gjord på 1 dl Fiber havregryn & vatten med 50g frukt eller bär på samt 2 dl kaffe med mjölk (lätt)

 

9:30 - Mellis - 1 frukt om det är innan träning, om jag tränat på förmiddagen så äter jag istället 100g kesella (1%), keso (mini) & bär eller ägg

 

12:oo - Lunch - 150g kyckling, 100g broccoli, 50g kesella (1%) samt 75g potatis

 

14:30 - Mellis - knäckebröd med kokt ägg på & 2 dl kaffe med mjölk (lätt)

 

17:oo - Kvällsmat - Samma som resten av familjen what so ever - dock väljer jag mindre kolhydrater och väljer bort feta såser och dressing samt tar extra grönsaker, annars ungefär samma mängd som lunchen.

 

Jag brukar landa på runt 1200-1700 kcal efter träning.

 

Jag kan inte säga att detta är rätt eller funkar för alla men det är rätt för mig och funkar för mig och det är jag sjukt glad över för det här är den största och bästa förändringen jag gjort i hela mitt liv - jag har inga planer på att göra om den.

 

Aldrig någonsin!

 

Att gå ner i vikt är en sak men att förändra sitt liv helt är en helt annan sak så nya mål är satta - jag ska ner ytterligare drygt 10 kg (till 63 kg) - kroppen ska tightas till och muskler ska byggas, en ny fas av projekt ta hand om mig och min kropp påbörjas inom kort - en där kosten kommer läggas om lite (med hjälp av proffs) för att jag ska få de resultat jag vill - träningen kommer stramas upp bli tyngre och mer intensiv (vilket jag längtar galet mycket efter just nu) - jag har fortfarande målet inställt på Beach 2014 - det kommer bli min sommar det - även om den här är det också på sätt och vis...:)

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/7576069/?claim=my22w3qeqxz">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Hur hamnade jag här?

Hur kunde jag under år gå upp i vikt, mer och mer utan att märka något? För så är det, när jag var yngre var jag aktiv, det var aerobics, spinning, hästar och ridning för hela slanten, dag in och dag ut. Men så kom den där dagen då annat var roligare - ett förhållande som så här i efterhand kanske kan ses som aningens destruktivt för oss båda men det gav oss något av det bästa vi har så jag kan inte ångra det och vill heller inte göra det ogjort men med facit i hand hade vi nog båda mått bättre av att ha brutit upp tidigare än vad vi gjorde.

 

Att ha flyttat hemifrån, blivit sambo och jobba oregelbundna tider med livet som en enda fest var inte direkt bra för mig. Det som rymdes på vårt köksbord var två pizza kartonger och alla uppmaningar från våra föräldrar att äta bra var som bortblåsta. Att dessutom ha flyttat till en ny stad utan de träningsmöjligheter jag hade innan och med större intresse för att dyka ner i chipsskålen och halvsova till en film än att söka nya träningsmarker kom kilona sakta smygandes på.

 

När graviditeten med Tova var ett faktum så började en omvälvande, psykiskt väldigt jobbig period av mitt liv där glädjen över henne var enorm men mycket annat i mitt liv sattes på sin spets. År som formade ett skal hårdare än betong runt mig, en fasad som få fick se innanför. Jag var ensamstående med henne länge och mycket utan de åren gick för mig bara ut på att leva för henne - att andas och få dagarna att gå.

 

Jag kan inte skylla på andra, jag kan inte göra saker ogjort, jag kan heller inte ångra mitt liv - det har format mig till den jag är idag och det är av motgångar vi blir starka. Däremot kan jag undra varför ingen såg, varför ingen hjälpte och varför när det var för sent så många vände mig ryggen. Nu är jag inte långsint och jag kan på många sätt och vis förstå de i min närhet som blev sårade och ledsna. Det var aldrig min mening. Det kanske är lätt att säga nu men då var det de enda val jag hade förutom att be om hjälp men att be om hjälp när andra ser en som stark är inte lätt. Det är skit svårt och fortfarande något jag jobbar med varje dag.

 

Under dessa år förföll jag ännu lite mer. Inte ett gram av det jag gått upp under graviditeten försvann utan istället levde jag på delikatobollar och cola.

 

Någon gång började jag se en ljusning, jag tror att det var när jag bestämde mig för att plugga istället för att jobba med något jag vantrivdes med. Jag bestämde mig för att få mitt liv på rätt köl igen, om inte annat så för Tovas skull. Att få mitt liv på rätt köl igen var inte att prioritera mig själv utan att prioritera andra och lösa upp knutar som slagits under år - de värsta och ensammaste åren i hela mitt liv.

 

I starten av att jag började blicka framåt mötte jag Pär. Det var nog så här i efterhand något av det bästa som kunde hända. Allt ljusnade, jag fick ork att blicka framåt, att våga hoppas, våga tro. Men det var ändå med en klump i magen som vi packade och flyttade de 30 milen, jag undrade om det verkligen var rätt, om jag verkligen gjorde rätt. Idag vet jag att det var helt rätt, det är här jag hör hemma och här blir jag kvar.

 

Så sommaren 2011 föddes Agnes. Jag hade lagt så mycket tid och kraft på andra och på att få mig själv att kunna andas obehindrat då så två barnschocken blev enorm, att Agnes var sjuk och inte gick upp i vikt som hon skulle hjälpte inte direkt till för att få in ett lunk i vardagen, täta sjukhusbesök och jobbiga undersökningar gjorde hela hösten till ett kaosartat inferno där skuldkänslorna avlöste varandra. Inte förrän Agnes var ett hade jag landat igen och kände att jag stod för en gångs skull med båda fötterna på jorden. För första gången på över 10 år kände jag att jag också har rätt att må bra, att jag också har rätt att vara nöjd med mig själv. Det var där och då det började mala. Mina tankar om mig själv - jag hatade mig själv. Jag kände mig som fångad i min egen kropp. Jag insåg där att den enda som kan befria mig ur min kropp är jag själv. Bara jag kan ändra på mig, ingen annan kan göra det åt mig det var då jag bestämde mig att jag måste för att få må bra ända in i själen igen!

 

Så det är lätt att säga att en tjock person har ett val men varje människa har ett bagage att ta med i be aktning - för en del är det bagaget tyngre än cement och för andra är det fjäderlätt - ingen annan än personen som bär på bagaget kan veta hur tungt det är och vad som krävs för att få det lättare. Ingen kan förändra utan att själv vilja och våga. Ingen kan göra tidigare val och handlingar ogjorda, ingen kan heller lägga skulden på någon annan för val man själv gjort men alla kan förändras och alla kan ändra framtiden till det bättre.  

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia

Samhällets syn

Över allt matas vi med bilder på modeller, vissa hälsosamt smala men många ohälsosamt smala. Det är den bilden vi har av hur man ska se ut för att passa in men sanningen är den att väldigt få passar in i den mallen.

Vi är av naturen olika. 

Jag vill verkligen inte föra över samhällets i många fall sjuka ideal på mina döttrar. Jag vill att de ska veta att de duger precis så som de är men att de liksom vi alla mår bättre av att äta bra och röra på sig. Jag vill att de får en normal och sund inställning till mat, att de äter för att de är hungriga och behöver energi. 

Det här är en balansgång på en tunn tunn tråd - jag har därför valt den väg jag valt - jag äter samma mat som resten av familjen, de har fått köra sig äta långsammare kolhydrater (inte fullt ut till barnen) och mer grönsaker. De behöver aldrig äta upp maten utan när de är mätta så är det bra. Jag vill inte vara den som säger "Ät nu upp allt på tallriken annars får du inte ditt eller datt" då jag tror det skapar ett konstigt förhållande till mat, för vems skull äter man då? Sen visst finns det dagar då de bara petar i maten och jag föreslår att de kan äta hälften eller liknande såklart men jag vill inte skapa tvång kring maten. 

Jag tycker det är viktigt att mina barn vet att jag rör mig och måste äta och att även jag kan äta allt men inte alltid. 

Jag hoppas att Tova förstått att jag ändrat mitt liv för min skull och inte för att passa in i bilden av något ideal. Jag tror det. 

Ordet banta och tjockisen, den feta eller vad det nu må vara har jag bannlyst här hemma. Banta är inget jag håller på med, då skulle min livsstil jag har just nu ha ett bäst före datum det har den inte - den är här för att stanna för alltid, så länge jag lever.

Speciellt ett av barnen här hemma har ibland uttryckt att den är så fet, kolla tjockisen och det får mig att bli riktigt förbannad. Alla är lika mycket värda oavsett storlek och har samma rätt till respekt och ett trevligt bemötande - jag har själv på nära håll fått erfara hur människor tilltalar en på ett annat sätt ju fler kilon som försvinner, det gör mig så ledsen för alla som inte har orken, motivationen eller viljan att kunna förändra eller för de som faktiskt trots sina kilon är nöjd. För så kan det vara och så får det vara, det har ingen annan någon rätt att döma någon för! 

Jag förklarar om och om igen när orden ploppar ur munnen att även tjocka har känslor och att de har samma värde som alla andra.

Det är så lätt att tänka "men banta då tjockis" eller säga "gör något åt det", "sluta ät så mycket då" men det är inte så lätt. Det är en process som måste mogna hos var och en som vill - för mig tog det över 6 månader att gå från tanke till handling, det är en pågående process som varje dag skakar om min värld. Allt jag trott varit bra för mig har gett mig en kropp som faktiskt riskerar att bli min död - bara jag kan återta kontrollen över mig själv men det verkligen inte så bara. 

Min uppfattning är att de som har dessa åsikter är i första hand de som aldrig varit i situationen, människor utan empati och det känns som mångas åsikter om överviktiga går hand i hand med okunskap. 

Om jag bara fick önska en sak skulle det vara att människor slutar döma andra utifrån hur de ser ut oavsett om det är för att de är tjocka, smala, mörka eller ljusa - på insidan är likheterna fler än olikheterna...

...och där har vi som föräldrar och vuxna ett ansvar, ett ansvar att lära våra barn och varandra om allas lika värde! 

Må så gott och ta hand om er!

//Cecilia