Över allt matas vi med bilder på modeller, vissa hälsosamt smala men många ohälsosamt smala. Det är den bilden vi har av hur man ska se ut för att passa in men sanningen är den att väldigt få passar in i den mallen.
Vi är av naturen olika.
Jag vill verkligen inte föra över samhällets i många fall sjuka ideal på mina döttrar. Jag vill att de ska veta att de duger precis så som de är men att de liksom vi alla mår bättre av att äta bra och röra på sig. Jag vill att de får en normal och sund inställning till mat, att de äter för att de är hungriga och behöver energi.
Det här är en balansgång på en tunn tunn tråd - jag har därför valt den väg jag valt - jag äter samma mat som resten av familjen, de har fått köra sig äta långsammare kolhydrater (inte fullt ut till barnen) och mer grönsaker. De behöver aldrig äta upp maten utan när de är mätta så är det bra. Jag vill inte vara den som säger "Ät nu upp allt på tallriken annars får du inte ditt eller datt" då jag tror det skapar ett konstigt förhållande till mat, för vems skull äter man då? Sen visst finns det dagar då de bara petar i maten och jag föreslår att de kan äta hälften eller liknande såklart men jag vill inte skapa tvång kring maten.
Jag tycker det är viktigt att mina barn vet att jag rör mig och måste äta och att även jag kan äta allt men inte alltid.
Jag hoppas att Tova förstått att jag ändrat mitt liv för min skull och inte för att passa in i bilden av något ideal. Jag tror det.
Ordet banta och tjockisen, den feta eller vad det nu må vara har jag bannlyst här hemma. Banta är inget jag håller på med, då skulle min livsstil jag har just nu ha ett bäst före datum det har den inte - den är här för att stanna för alltid, så länge jag lever.
Speciellt ett av barnen här hemma har ibland uttryckt att den är så fet, kolla tjockisen och det får mig att bli riktigt förbannad. Alla är lika mycket värda oavsett storlek och har samma rätt till respekt och ett trevligt bemötande - jag har själv på nära håll fått erfara hur människor tilltalar en på ett annat sätt ju fler kilon som försvinner, det gör mig så ledsen för alla som inte har orken, motivationen eller viljan att kunna förändra eller för de som faktiskt trots sina kilon är nöjd. För så kan det vara och så får det vara, det har ingen annan någon rätt att döma någon för!
Jag förklarar om och om igen när orden ploppar ur munnen att även tjocka har känslor och att de har samma värde som alla andra.
Det är så lätt att tänka "men banta då tjockis" eller säga "gör något åt det", "sluta ät så mycket då" men det är inte så lätt. Det är en process som måste mogna hos var och en som vill - för mig tog det över 6 månader att gå från tanke till handling, det är en pågående process som varje dag skakar om min värld. Allt jag trott varit bra för mig har gett mig en kropp som faktiskt riskerar att bli min död - bara jag kan återta kontrollen över mig själv men det verkligen inte så bara.
Min uppfattning är att de som har dessa åsikter är i första hand de som aldrig varit i situationen, människor utan empati och det känns som mångas åsikter om överviktiga går hand i hand med okunskap.
Om jag bara fick önska en sak skulle det vara att människor slutar döma andra utifrån hur de ser ut oavsett om det är för att de är tjocka, smala, mörka eller ljusa - på insidan är likheterna fler än olikheterna...
...och där har vi som föräldrar och vuxna ett ansvar, ett ansvar att lära våra barn och varandra om allas lika värde!
Må så gott och ta hand om er!
//Cecilia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar