Hur kunde jag under år gå upp i vikt, mer och mer utan att märka något? För så är det, när jag var yngre var jag aktiv, det var aerobics, spinning, hästar och ridning för hela slanten, dag in och dag ut. Men så kom den där dagen då annat var roligare - ett förhållande som så här i efterhand kanske kan ses som aningens destruktivt för oss båda men det gav oss något av det bästa vi har så jag kan inte ångra det och vill heller inte göra det ogjort men med facit i hand hade vi nog båda mått bättre av att ha brutit upp tidigare än vad vi gjorde.
Att ha flyttat hemifrån, blivit sambo och jobba oregelbundna tider med livet som en enda fest var inte direkt bra för mig. Det som rymdes på vårt köksbord var två pizza kartonger och alla uppmaningar från våra föräldrar att äta bra var som bortblåsta. Att dessutom ha flyttat till en ny stad utan de träningsmöjligheter jag hade innan och med större intresse för att dyka ner i chipsskålen och halvsova till en film än att söka nya träningsmarker kom kilona sakta smygandes på.
När graviditeten med Tova var ett faktum så började en omvälvande, psykiskt väldigt jobbig period av mitt liv där glädjen över henne var enorm men mycket annat i mitt liv sattes på sin spets. År som formade ett skal hårdare än betong runt mig, en fasad som få fick se innanför. Jag var ensamstående med henne länge och mycket utan de åren gick för mig bara ut på att leva för henne - att andas och få dagarna att gå.
Jag kan inte skylla på andra, jag kan inte göra saker ogjort, jag kan heller inte ångra mitt liv - det har format mig till den jag är idag och det är av motgångar vi blir starka. Däremot kan jag undra varför ingen såg, varför ingen hjälpte och varför när det var för sent så många vände mig ryggen. Nu är jag inte långsint och jag kan på många sätt och vis förstå de i min närhet som blev sårade och ledsna. Det var aldrig min mening. Det kanske är lätt att säga nu men då var det de enda val jag hade förutom att be om hjälp men att be om hjälp när andra ser en som stark är inte lätt. Det är skit svårt och fortfarande något jag jobbar med varje dag.
Under dessa år förföll jag ännu lite mer. Inte ett gram av det jag gått upp under graviditeten försvann utan istället levde jag på delikatobollar och cola.
Någon gång började jag se en ljusning, jag tror att det var när jag bestämde mig för att plugga istället för att jobba med något jag vantrivdes med. Jag bestämde mig för att få mitt liv på rätt köl igen, om inte annat så för Tovas skull. Att få mitt liv på rätt köl igen var inte att prioritera mig själv utan att prioritera andra och lösa upp knutar som slagits under år - de värsta och ensammaste åren i hela mitt liv.
I starten av att jag började blicka framåt mötte jag Pär. Det var nog så här i efterhand något av det bästa som kunde hända. Allt ljusnade, jag fick ork att blicka framåt, att våga hoppas, våga tro. Men det var ändå med en klump i magen som vi packade och flyttade de 30 milen, jag undrade om det verkligen var rätt, om jag verkligen gjorde rätt. Idag vet jag att det var helt rätt, det är här jag hör hemma och här blir jag kvar.
Så sommaren 2011 föddes Agnes. Jag hade lagt så mycket tid och kraft på andra och på att få mig själv att kunna andas obehindrat då så två barnschocken blev enorm, att Agnes var sjuk och inte gick upp i vikt som hon skulle hjälpte inte direkt till för att få in ett lunk i vardagen, täta sjukhusbesök och jobbiga undersökningar gjorde hela hösten till ett kaosartat inferno där skuldkänslorna avlöste varandra. Inte förrän Agnes var ett hade jag landat igen och kände att jag stod för en gångs skull med båda fötterna på jorden. För första gången på över 10 år kände jag att jag också har rätt att må bra, att jag också har rätt att vara nöjd med mig själv. Det var där och då det började mala. Mina tankar om mig själv - jag hatade mig själv. Jag kände mig som fångad i min egen kropp. Jag insåg där att den enda som kan befria mig ur min kropp är jag själv. Bara jag kan ändra på mig, ingen annan kan göra det åt mig det var då jag bestämde mig att jag måste för att få må bra ända in i själen igen!
Så det är lätt att säga att en tjock person har ett val men varje människa har ett bagage att ta med i be aktning - för en del är det bagaget tyngre än cement och för andra är det fjäderlätt - ingen annan än personen som bär på bagaget kan veta hur tungt det är och vad som krävs för att få det lättare. Ingen kan förändra utan att själv vilja och våga. Ingen kan göra tidigare val och handlingar ogjorda, ingen kan heller lägga skulden på någon annan för val man själv gjort men alla kan förändras och alla kan ändra framtiden till det bättre.
Må så gott och ta hand om er!
//Cecilia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar