Tips och råd

Många, både de jag känner och de jag inte känner frågar mig om tips och råd, hur jag gjort och vad de ska eller kan göra, vad är bäst. Jag har funderat lite på det här - jag vill inte ge tips eller råd direkt till någon - jag är inte utbildad för det.

 

Jag kan utgå från mig själv och säga vad jag har gjort och gör samt vad som fungerar bäst för mig - men jag kan inte säga att det funkar för någon annan även om ekvationen ju egentligen är ganska enkel - se till att förbränn mer än du stoppar i dig.

 

Jag tänker i alla fall att utifrån mig själv och de förändringar jag gjort ge de tips och råd som fungerat och fungerar för mig och vad jag anser är big no-no's.

 

För det första måste man hitta ett sätt som fungerar för en själv - ett sätt man kan leva på resten av sitt liv för det är det det handlar om - att ändra hela sin livsstil inte bara "banta". Man måste våga vilja förändras och man måste ha en plan. En plan där man utgår från sig själv.

 

För mig har alla former av tillfälliga dieter gått bort. Det är inget för mig - jag har testat både pulver, soppor och annat men det lilla jag gått ner har jag alltid gått upp igen och lite till.

 

Andra former av dieter så som LcHf och Dukan är heller inget för mig - jag varken vill eller klarar att utesluta än det ena än det andra i min kost - jag vill kunna äta allt men såklart med måtta och inte alltid.

 

Så för mig har enda lösningen varit att räkna kalorier i en varierad hälsosamkost och träna.

 

Svårare än så är det inte och har det inte varit för mig, det går av bara farten nu och jag vet hur stor en normal portion är samt vad den innehåller både näringsmässigt men även kalorimässigt om inte exakt så näst intill.

 

För att göra det enklare för mig själv väljer jag att utesluta halvfabrikat och äter renare produkter så som färsk broccoli, kyckligfile och råris istället för falukorv, snabbmakaroner och bostongurka - jag får dels i mig färre kalorier på en normalstor portion men även bättre näring och en mättnadskänsla som håller längre vilket gör att sötsuget håller sig borta och småätandet uteblir.

 

Jag äter regelbundet, hoppar aldrig över en måltid utan frukost, lunch, kvällsmat och två mellanmål varje dag.

 

Det är enklare att äta nyttigt än vad man tror och nyttigmat är absolut varken tråkig, smaklös eller samma sak dag efter dag - snarare tvärtom det är en enkel utmaning att göra nyttigmat till hela familjen, just try it...;)

 

Jag äter långsamt och aldrig mer än en portion - då hinner magen känna att den är mätt och jag överäter inte vilket varit ett av mina största problem innan och förmodligen den största faktorn till min övervikt.

 

Jag kommer med fler inlägg om hur jag gör och varför inom kort - skulle jag skriva allt här och nu skulle ingen orka läsa då det skulle resultera i en mindre novell.

 

Må så gott så länge och ta hand om er!

 

//Cecilia

Hur hamnade jag här?

Hur kunde jag under år gå upp i vikt, mer och mer utan att märka något? För så är det, när jag var yngre var jag aktiv, det var aerobics, spinning, hästar och ridning för hela slanten, dag in och dag ut. Men så kom den där dagen då annat var roligare - ett förhållande som så här i efterhand kanske kan ses som aningens destruktivt för oss båda men det gav oss något av det bästa vi har så jag kan inte ångra det och vill heller inte göra det ogjort men med facit i hand hade vi nog båda mått bättre av att ha brutit upp tidigare än vad vi gjorde.

 

Att ha flyttat hemifrån, blivit sambo och jobba oregelbundna tider med livet som en enda fest var inte direkt bra för mig. Det som rymdes på vårt köksbord var två pizza kartonger och alla uppmaningar från våra föräldrar att äta bra var som bortblåsta. Att dessutom ha flyttat till en ny stad utan de träningsmöjligheter jag hade innan och med större intresse för att dyka ner i chipsskålen och halvsova till en film än att söka nya träningsmarker kom kilona sakta smygandes på.

 

När graviditeten med Tova var ett faktum så började en omvälvande, psykiskt väldigt jobbig period av mitt liv där glädjen över henne var enorm men mycket annat i mitt liv sattes på sin spets. År som formade ett skal hårdare än betong runt mig, en fasad som få fick se innanför. Jag var ensamstående med henne länge och mycket utan de åren gick för mig bara ut på att leva för henne - att andas och få dagarna att gå.

 

Jag kan inte skylla på andra, jag kan inte göra saker ogjort, jag kan heller inte ångra mitt liv - det har format mig till den jag är idag och det är av motgångar vi blir starka. Däremot kan jag undra varför ingen såg, varför ingen hjälpte och varför när det var för sent så många vände mig ryggen. Nu är jag inte långsint och jag kan på många sätt och vis förstå de i min närhet som blev sårade och ledsna. Det var aldrig min mening. Det kanske är lätt att säga nu men då var det de enda val jag hade förutom att be om hjälp men att be om hjälp när andra ser en som stark är inte lätt. Det är skit svårt och fortfarande något jag jobbar med varje dag.

 

Under dessa år förföll jag ännu lite mer. Inte ett gram av det jag gått upp under graviditeten försvann utan istället levde jag på delikatobollar och cola.

 

Någon gång började jag se en ljusning, jag tror att det var när jag bestämde mig för att plugga istället för att jobba med något jag vantrivdes med. Jag bestämde mig för att få mitt liv på rätt köl igen, om inte annat så för Tovas skull. Att få mitt liv på rätt köl igen var inte att prioritera mig själv utan att prioritera andra och lösa upp knutar som slagits under år - de värsta och ensammaste åren i hela mitt liv.

 

I starten av att jag började blicka framåt mötte jag Pär. Det var nog så här i efterhand något av det bästa som kunde hända. Allt ljusnade, jag fick ork att blicka framåt, att våga hoppas, våga tro. Men det var ändå med en klump i magen som vi packade och flyttade de 30 milen, jag undrade om det verkligen var rätt, om jag verkligen gjorde rätt. Idag vet jag att det var helt rätt, det är här jag hör hemma och här blir jag kvar.

 

Så sommaren 2011 föddes Agnes. Jag hade lagt så mycket tid och kraft på andra och på att få mig själv att kunna andas obehindrat då så två barnschocken blev enorm, att Agnes var sjuk och inte gick upp i vikt som hon skulle hjälpte inte direkt till för att få in ett lunk i vardagen, täta sjukhusbesök och jobbiga undersökningar gjorde hela hösten till ett kaosartat inferno där skuldkänslorna avlöste varandra. Inte förrän Agnes var ett hade jag landat igen och kände att jag stod för en gångs skull med båda fötterna på jorden. För första gången på över 10 år kände jag att jag också har rätt att må bra, att jag också har rätt att vara nöjd med mig själv. Det var där och då det började mala. Mina tankar om mig själv - jag hatade mig själv. Jag kände mig som fångad i min egen kropp. Jag insåg där att den enda som kan befria mig ur min kropp är jag själv. Bara jag kan ändra på mig, ingen annan kan göra det åt mig det var då jag bestämde mig att jag måste för att få må bra ända in i själen igen!

 

Så det är lätt att säga att en tjock person har ett val men varje människa har ett bagage att ta med i be aktning - för en del är det bagaget tyngre än cement och för andra är det fjäderlätt - ingen annan än personen som bär på bagaget kan veta hur tungt det är och vad som krävs för att få det lättare. Ingen kan förändra utan att själv vilja och våga. Ingen kan göra tidigare val och handlingar ogjorda, ingen kan heller lägga skulden på någon annan för val man själv gjort men alla kan förändras och alla kan ändra framtiden till det bättre.  

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia

Mitt ventileringshål

Det här kommer bli mitt ventileringshål - mitt sätt att få ut allt jag har i huvudet - allt som kommit och gått i mitt huvud sedan 2 Januari 2013 eller egentligen 8 December 2012 då jag började min resa - min resa mot ett nytt liv, ett hälsosammare och mer aktivt liv.

 

Ett val som växt fram under en längre tid, ett val som fått större konsekvenser för mitt liv än jag någonsin trott och hoppats på.

 

Ett val som ställt allt på sin spets, ett val som fått mig att ifrågasätta och tänka om i många frågor, både små och stora, viktiga och oväsentliga.

 

Jag har de senaste 12-13 åren varit överviktig, inte bara överviktig utan lidit av fetma. Jag har under dessa år fått två underbara döttrar, Tova nu 9 år och Agnes snart 2 år - de är mitt allt tillsammans med resten av min familj, mina bonussöner och min sambo. Jag älskar er till månen och tillbaka, mer än en miljon gånger om och om igen och är så glad över att jag har just er i mitt liv.

 

Under sensommaren 2012 började jag fundera, jag började ifrågasätta val jag själv gjorde. Vart var all min ork, all min kraft? Varför var mitt humör så dåligt och irritationen så enorm över allt och inget? Varför åt jag så mycket, varför var jag så fet, varför, varför?

 

Ställde mig på vågen och den visade 107,8 kg - det var DÅ jag bestämde mig - leva eller dö?

 

Jag måste poängtera en sak innan jag fortsätter och det är att jag anser att ingen ska göra något åt sin vikt utan att själv vilja - mitt mål har heller aldrig eller är inte att bli ohälsosamt smal utan mitt mål är och var att bli av med min ohälsosamma övervikt. Något annat varken kan eller vill jag stå för.

 

Jag anser också att alla människor har samma värde - oavsett storlek - jag vill dock inte slira in på detta ämne just nu då jag har en fundering utifrån egna upplevelser jag vill skriva om senare men jag vill ändå nämna att alla är vackra på sitt sätt och det är inte vikten på vågen som avgör om en person är vacker eller inte.

 

I alla fall där, den hösten så malde det i mitt huvud dag in och dag ut - vad ska jag göra, hur ska jag göra, ska jag se till att få en operation? Är det verkligen rätt sätt för mig? Jag var då i ett stadie där jag avskydde min kropp så till den grad att jag inte ens ville visa den för en läkare och få en bedömning så då kändes det valet helt uteslutet.

 

I November hade min motivation vuxit sig enorm och jag började läsa på - läsa om mat och träning - för mig själv, helt på egen hand.

 

Ganska snart och med lite bollande med en av mina bästa vänner som tillråga på allt är läkare - även om det är oväsentligt för vår relation så har det varit skönt att kunna bolla med någon som är insatt på ett annat plan än vad jag själv är och någonsin varit eller kommer vara så insåg jag att kortsiktiga dieter inte kommer att vara hållbart för mig. Det krävdes helt enkelt mer än så. En förändring av hela mitt liv skulle komma att behövas - en förändring av både kost och träning - en hållbar förändring för resten av mitt liv.

 

Jag började lägga upp en plan i mitt huvud - jag tog Mammas Crosstrainer som de senaste tre åren bara använts som tvätt ställning hemma hos henne. Det var den 8 December 2012. Det var då jag utan egentligen större förhoppningar började tänka på maten - mitt första steg var att sluta små äta - inget i munnen om det inte var dags att äta en måltid. Mitt andra steg var en portion oavsett vad jag åt - aldrig mer än en portion. Det tredje steget var att minska, märk väl nu att jag inte utesluter utan enbart minskade kolhydraterna.

 

Under December gick jag ner 6,3 kg enbart genom att ändra på kosten.

 

 

 

Efter att ha blivit än mer motiverad av Therese som driver The Buppa Brand att göra något för andra så kan jag inte beskriva vart min motivation var där den 2 Januari 2013 - den låg högt upp och jag insåg att för att kunna springa blodomloppet måste jag gå ner i vikt, det fanns ingen återvändo längre . Jag var redo, målet var satt -30 kilo under 2013, jag började dagen med 40 minuter på crosstrainern som sakta men säkert utökades till mer tid och så småningom även styrketräning med hjälp av vikter samt löpband och övningar med kroppen som redskap.

 

Plankan blev min nya bästa vän och det kan jag tacka Mamma Fitness för som jag lusläste, både på Facebook och i hennes blogg - en sån inspiratör som bara fick mig att tänka "För vems jävla skull gör jag detta?" varje gång det var motigt att lämna tv soffan svaret blev ständigt en påminnelse om vem jag varit "För mig själv!"

 

Jag satte upp delmål i mitt huvud - 15 kg till 3 Juni då jag skulle ta mig runt Blodomloppet i Göteborg, Gymkort vid -10 kg, nya träningskläder vid -15 kg - ny garderob vid -20 kg - jag var taggad till tusen, jag ÄR taggad till tusen men jag hade inte räknat med den respons jag fått, att det skulle gå så "fort" eller att jag skulle ha så svårt att hänga med i huvudet - det här är en resa som förändrar inte bara min kropp utan även mitt inre, den ger mig på många sätt en större ork, glädje och tillfredsställelse men den har också get mig en syn på mig själv som jag har svårt att ta till mig - är det jag i spegeln? Varför lät jag det gå så långt? Varför har jag inte tagit tag i detta tidigare?

 

Varför, varför, varför?

 

Jag tror innerst inne att man måste vara redo att förändra för att klara det - det är ingen lätt match, det är en match mot allt man trott på - allt man varit och allt man inte längre vill vara samtidigt som det är en kamp mot klockan. En kamp mot klockan på så vis att vi ju faktiskt vet att man som överviktig löper större risk att få sjukdomar som faktiskt kan leda till en för tidig död.

 

Jag vill inte vara en i den statistiken!

 

Jag vill leva länge! Jag vill se mina barn växa upp - jag vill se dem gifta sig, skaffa barn och vara där för dem med ork och energi så länge jag bara kan, livet är för dyrbart att gambla om och även om den här bloggen i mångt och mycket kommer handla om min resa, mina tankar och funderingar i och med den så är jag så är det även ett bevis på att man kan förändra, det är aldrig försent att förändra sitt liv till det bättre.

 

Jag är på väg, den 2 Januari 2013 vägde jag 101,5 kg - idag 11 Maj 2013 väger jag 79,8 kg.

 

 

 

Jag har nu både gymkort och nya träningskläder, ny garderob ska inhandlas inom kort då jag väntat in sommar kläderna. Jag kan idag springa 5 km i sträck utan att ramla ihop och ser inte blodomloppet som oövervinnerligt längre utan som ett enkelt träningspass.

 

Jag har enbart ändrat mitt liv till det bättre - jag går en PW på en mil varje dag, jag tränar styrka 4-6 dagar/vecka 1-2 timmar/gång och jag äter bra, nyttig mat i lagom mängd men unnar mig även det goda vid väl valda tillfällen, livet går inte i repris så man kan inte sluta leva men man kan sluta leva för mat och låta den vara en hälsosamdel av en aktiv vardag.

 

Jag har väldigt mycket mer tankar som jag inom kort kommer sätta på pränt men ville ge er en liten snabb överblick över min resa so far innan jag öser på med allt som rör sig i mitt huvud.

 

Må så gott och ta hand om er!

 

//Cecilia